Det var en söt liten pojke här nyss och ville sälja jultidningar. Men sån tråkkärring jag är så sa jag ju såklart nej. Så fort han hade gått fick jag så dåligt samvete. Han såg så ledsen ut. När han hade ringt på alla dörrar här cyklade han iväg och såg ännu ledsnare ut. Då ville jag springa efter och säga att jag visst ville köpa nåt. En ponnypåse kanske :) Sån köpte mamma alltid till mig när jag var liten. Massa brevpapper och skit. Nu kommer jag gå runt och känna mig elak hela dagen. Men om nån får ett brev av mig på rosa hästbrevpapper så vet ni att jag har fått tag på lillkillen :)